Om jag inte hade haft min ormrädda syster med mig så hade jag missat denna ödla. Jag hade nämligen passerat kopparödlan som låg mitt på stigen när jag hörde ett skrik bakom mig. Efter en kort fotosession lämnade vi den ifred att återhämta sig efter vad den nu varit med om, för jag tror inte att det var våra steg som fick den att tappa svanstippen av rädsla.
